Min kundaliniresning
Året var 2006 när jag mitt i en livskris fick tag på några andliga övningar som syftade på att väcka kundalinin. Jag visste inte mycket om kundalinin på den tiden och hade ingen aning om hur det här skulle komma att förändra hela mitt liv. Jag visste heller inte om att Kundalinin verkligen är en helt real kraft, utan jag trodde att det mer handlade om något flum, om något som var mest på lek och därför fortsatte jag med övningarna.
Redan efter ett par gånger började jag att känna sköna rysningar på kroppen som kom som vågor över mig. Känslan var så skön att jag la mig ner på sängen för att upprepa övningarna och sen dröjde det inte länge förrän hela processen var i gång. Detta utan några som helst tidigare andliga erfarenheter. Jag hade mediterat ett par gånger innan, men det var också allt.
Nu dröjde det inte länge förrän jag började att må fruktansvärt dåligt, ännu sämre än vad jag mådde innan. Jag såg hemska ansikten framför mig som döda skallar och demoner när jag låg i sängen och försökte att sova. I ryggen kändes det som om en järnstång hade fastnat och som med våld försökte att ta sig uppåt genom ryggraden. Det tog enormt ont och brände i hela kroppen ända upp till huvudet. Jag var helt säker på att jag inte skulle överleva processen. Jag blev rädd och spenderade från och med nu den mesta tiden hemma liggandes på sängen med datorn framför mig.
Jag bad gråtandes, full med ångest och rädsla till Gud att någon skulle hjälpa mig. Ibland bad jag en och samma bön i timmar i sträck. Jag var rädd för att sluta be, rädd för vad som skulle hända om jag släppte taget och tappade kontrollen. Det var som om jag skulle ha klamrat mig fast i bönerna för att slippa konfronteras med kundalinin, för att slippa tänka och slippa känna. Det var hemsk tid och den första gången jag bad till Gud på rikigt.
Precis som om Gud skulle ha hört mina böner träffade jag en man på nätet som hade de rätta kunskaperna och visdomen för att hjälpa mig. Idag är han min sambo. Han berättade för mig att det bara är mina egna rädslor och ångester som gör kundaliniuppstigningen till en plågsam process och att det bara är mina egna ångester och rädslor som manifesterar sig som döda skallar och demoner. Smärtan som uppstod av hettan var blockeringarna som befann sig i kroppen. Han talade om för mig att det inte finns någonting att vara rädd för, att det inte är kundalinin som gör ont och som orsakar smärta, utan mina egna blockeringar. Kundalinin hade bara vaknat och ville ta sig upp till kronchakrat, men eftersom jag var rädd blockerade jag kanalen som den ville ta sig upp igenom och det var det som gjorde inte bara själsligt ont utan även fysiskt väldigt ont.
Han bad mig att sluta läsa alla skräckhistorier om kundalinin som jag hittade på nätet eftersom dessa bara skärrade upp mig ännu mer och ju mer uppskärrad jag blev, ju värre blev min situation. Han bad mig i stället att arbeta på min tillit till det gudomliga, att meditera och att äta och leva hälsosamt. Han sände mig reiki på distans varje dag och försökte att få kanalen fri från blockeringar och att ta bort de brännande smärtorna. Men när jag blev rädd igen blockerades allt igen och smärtan var tillbaka. Så här fortsatte det i flera månader och för att kunna hjälpa mig själv blev jag även rekommenderad att lära mig själv Reki. Men jag hittade ingen som ville lära mig det. Jag skrev mail till några Reikilärare som först verkade intresserade, men när jag väl berättade om mina problem vände mig alla ryggen. Alltså tog jag flyget och åkte iväg till den här mannen som hjälpte mig, för att bli initierad i Reiki hos honom i stället.
Nu hade jag fått tillräckligt med kunskap och nycklar i hand för att kunna hjälpa mig själv. Jag ändrade på hela mitt liv, började att ge mig själv reki varje dag och äta och leva hälsosamt. När jag sen en tid senare insåg, inte bara med mitt förstånd, utan också med mitt hjärta att det inte finns någonting att vara rädd för, att kundalini är en gudomlig energi, övergick det hela till en väldigt behaglig och angenäm process. I och med att rädslorna försvann försvann blockeringarna och den brännande smärtan och jag kunde förnimma en sval, pirrande energi i ryggen som nu hade en fri kanal att stiga upp i genom.
Sen en vacker dag, strax innan kundalinin nådde mitt kronchakra, upplevde jag hur en inre fontän av energi stömmade rakt igenom mig, nerifrån upp med känslan av att drunkna i en gudomlig våg av energi. Jag kände hur energin bredde ut sig i bakhuvudet till höger och till vänster tills den gick ihop i pannan och jag kunde för mitt inre se hur en lotusblomma öppnade sig ovanför mitt huvudet i dom vackraste färgerna, i färger klarare än det klaraste och vad som hände sen går inte att beskriva med ord. Utan att jag själv gjorde någonting intog min kropp automatiskt lotuspositionen och sen existerade varken mitt ego eller min kropp längre utan det enda som existerade var det gudomliga eviga varandet och det var det enda reala som existerar i universumet. Allt annat insåg jag var illusion.
Här finns mer information om Kundalini
50 kommentarer | Skriv en kommentar
Föregående inlägg: I djupet av dig själv
Nästa inlägg: Vi är det gudomliga
Tack för din "berättelse". Har funderat om jag själv haft en kundalinirensning, eller om det mest varit psykisk ohälsa blandat med någon form av andligt uppvaknande? I vilket fall har jag inte upplevt det du skriver sist när energin nådde ditt kronchakra, men har haft andra "andliga upplevelser" av bl a transcendens.
//Niklas
Hej. En kundalinresning brukar man känna av helt fysiskt. Det kan kännas som att man skulle ha en livslevande orm eller något annat föremål i ryggen som håller på att ta sig uppåt och vad som händer under den här perioden innan Kundalinin når kronchakrat brukar för det mesta vara väldigt omvälvande för personen. Det är inga subtila känningar, utan det är något klart och tydligt som man är med om, erfar och känner av. Det är så klart och tydligt att om man inte är säker på om det var en kundaliniresning så var det nog inte det. Men å andra sidan kan man ha en kundaliniresning utan att fatta vad som händer om man t ex inte känner till Kundalinin och man kan förstås ha ett andligt uppvaknande utan en kundaliniresning också.
Hej!
Nej jag antar det, att det inte var en kundaliniresning som du hade, men sen finns det alltid dom som inte följer det typiska schemat för hur en kundaliniresning brukar gå till, så vi behöver ju inte avfärda det heller helt. Men tids nog kommer du helt säkert själv att få större klarhet i vad som är vad på din andliga väg, speciellt nu efter att du själv erfarit det rena medvetandet och den "Bliss" som följer. Nu kom jag förresten av någon anledning att tänka på en kvinna som bodde i USA. Suzanne Segal hette hon. Hon är död nu, men iallafall hände det när hon stod på en busshållplats (eller var det på en järnvägsstation) att hon förlorade sitt Jag för en kort ögonblick. Eftersom hon inte visste vad som stod på gjorde denna erfarenhet henne väldigt rädd och hon trodde att hon höll på att tappa förståndet. I åratal uppsökte hon en massa läkare och psykiatrer med hopp om att någon kunde tala om för henne vad som stod på med henne, men ingen av dem kunde hjälpa henne. Det tog åratal innan hon insåg att det var en andlig erfarenhet hon hade varit med om. Vad jag vill säga är, att så kan det också gå.
Sjukvården tolkar allt som inte passar in i deras världsbild som något psykiskt och mentalt. Det som du skriver om att hände dig med blixten som gick upp för din rygg skulle mycket väl kunna handla om ett andligt fenomen. Jag upplevde liknande saker efter att min kundalini hade aktiverats, men dessa fenomen gick inte att jämföra med vad som hände sen när Kundalinin steg upp till kronchakrat, precis som att dina transcendentala erfarenheter inte heller går att jämföra med dina andra upplevelser, så handlade det ändå om andliga fenomen. Men jag tror att du kommer att få större klarhet med tiden och tänker att det är bättre att inte fundera så mycket på vad som är vad, utan låt tiden uppenbara det för dig och njut i stället av nuet och av dina erfarenheter som du gör i meditation. Det är ändå dessa som tar dig framåt.
Ja det är också mina erfarenheter, att det är bättre att ställa sig ovetandes till saker och ting och helst till allt som vi inte är helt säkra på. Och tänker man efter lite, blir det inte mycket kvar som vi verkligen vet någonting om. Men det är bättre så enligt de vise 😊 Det är bara så man kommer till insikt säger dom 😊
Ursäkta, att jag missade det här. Om du kan vänta i ett par dagar så ska jag svara dig på det här, men jag har känslan av att det blir ett lite längre svar, så jag behöver lite tid. Jag återkommer 😊
Hej igen. Ja jag behöver lite tid ibland för att reflektera och fundera 😊
Nej jag har inte läst Suzannes bok, bara hört talas om henne och läst lite om henne på nätet och eftersom jag inte har läst boken, så jag vet inte exakt hur hon tolkade sin erfarenhet och varför det var en så skrämmande upplevelse för henne.
Men jag antar att det för vissa kan vara skrämmande, speciellt om det sker helt oförberett och när man inte vet vad som står på, som du skrev.
Sen finns det så många olika andliga erfarenheter, som dels är jämförbara och dels inte och som överlappar varandra eller som betyder något helt annat. Folk gör olika erfarenheter där de beskrivande orden är mycket lika och ändå "pekar" på något annat. Framförallt finns det fördjupningar och olika processer där sedan integration och transformation sker. En del kan ha andliga erfarenheter som ofta liknar andras erfarenheter, men individerna drar helt andra slutsatser från dem. T.ex kan insikten att egot är en illusion leda till att en drar slutsatsen att det finns ju ändå "ingen där" som kan skadas och ger därför upplopp för sitt ego och blir till en riktigt stor egoist, medan en annan utvecklar en helt annan personlighet efter en sådan erfarenhet. Med andra ord finns det fortfarande mycket "personlighet" inblandat även efter ett uppvaknande, men det beror också på vilken nivå man var på från början.
För somliga börjar det stora arbetet på sig själva först efter ett uppvaknande och andra vaknar upp först efter att de har arbetat en längre tid på sig själva, mediterat eller iakttagit sitt ego, sina rädslor, sina begär osv. Så även efter ett uppvaknande har vi en del jobb framför oss och transformationer att gå igenom om man så vill.
Vad jag alltså försöker att säga, är att vårt uppvaknande är en väldigt individuell process som sker från väldigt olika utgångslägen och på olika nivåer och djup och sen har vi förstås ett förstånd som försöker att tolka allt det som vi erfar och som gör att vi interpreterar våra erfarenheter på olika sätt. Hur stark vår identifikation med illusionen är från början spelar säkert också en stor roll, på hur omvälvande för vårt psyke en andlig erfarenhet blir.
Så bara för att man är med om ett uppvaknande så betyder det inte att nu är man en fullt upplyst person som vet och kan allt och som har svar på livets stora frågor och som aldrig känner rädsla mer. Det handlar alltså mycket mer om en medvetandeprocess där också rädslor och ångest kan ingå, dvs en gradvis utveckling.
Ja det är så det är, att upplysning inte alltid följer ett typiskt mönster. Det som finns i djupet av oss alla är förstås alltid ett och samma, samma Gud eller samma rena medvetande om man hellre säger så. Det är bara resan dit och dom olika erfarenheterna som man gör på denna resa som skiljer sig åt från person till person och jag tror heller inte att denna resa någonsin tar slut, dvs på så sätt att man kommer så långt att man lever i bliss för alltid.
Det handlar mer om att integrera sina andliga erfarenheter i det fysiska livet, att bli mer och mer förankrad i medvetandet och att på något plan bli mer okej med det som händer och sker runtomkring en och genom det uppleva mindre rädslor och mer frid i sinnet. Men man kan alltid utsättas för saker i livet som kan få en ur balans igen eller som kan göra en rädd igen. Jag har svårt att tro att någon av dagens andliga lärare och upplysta personer skulle kunna behålla sitt inre lugn i varje situation man kan hamna i. Säkert led också Osho när han blev förgiftad
(Men vad vet jag, jag kan också ha fel, så tro inte för mycket på vad jag skriver, utan gör dig dina egna erfarenheter och forska ut det själv, nu syftar jag inte på att förgifta sig, men du vet jag menar 😊)
Men även om de upplysta sett igenom egots illusion har de sitt ego kvar, för utan ego skulle de helt enkelt inte ha ett behov av att yttra sig alls. Det är liksom det som är den totala harmonin, när egots aktivitet upphört för en stund, när man varken vill det ena eller det andra, men det är en harmoni som endast i djup meditation är möjlig och där kan vi inte stanna för alltid. För så fort vi är där med våra tankar igen och när vi argumenterar och kämpar för vår egen överlevnad är egot aktivt igen och det behöver det också vara.
Vi måste ju kunna ta hand om oss själva, skaffa jobb och lägenhet och försörja oss och för det behövs egot. Men man behöver inte identifiera sig med sitt ego och är väl det som skiljer en upplyst person från en helt normal människa. Att dom inte identifierar sig med sitt ego längre. Men det handlar också om en utvecklingsprocess, om något som tar sin tid.
Sen har vi ju också vår fysiska kropp som vi inte kan komma undan, som känner både smärta, köld och hetta och som åldras och drabbas av sjukdom.Man kan liksom inte komma undan det mänskliga livet och allt vad som hör det mänskliga livet till.
Tänker därför att det mycket mer handlar om att acceptera just detta, att vi är det gudomliga som är här på jorden för att göra mänskliga erfarenheter, dvs att vi här för att gå igenom både sorg och lycka, sjukdom och allt annat som hör livet till.
Sadhguru säger ju också i sina videos att man inte ska kämpa emot "sitt mind" och försöka att bli av med det och att "mind" inte ska ses som ett problem. Mooji har förresten också bra videos. Speciellt hans meditationer i naturen gillar jag.
Och tack för att du berättade om Suzannes erfarenheter. Det var också intressant. Ja som du säger skiljer sig detaljer och upplevelser sig åt. Men allas andliga erfarenheter är precis lika mycket värda 😊
Ps. Om du har problem med att "överladdas" kan promenader eller en joggingrunda i naturen vara bra eller så lite styrketräning med jämna mellanrum. Vi måste också se till att hålla fötterna stadigt på jorden och att ta en joggingrunda gör bara gott för kropp och sinne och kan vara nog så meditativt och utrensade av jobbiga tankar och rädslor det med.
Det är bra att du tränar. Det gör jag med. Vi ska ju inte bara ha huvudet i himlen, utan vi behöver ju också ha fötterna stadigt på jorden och ta hand om våra kroppar och våra helt mänskliga behov. Att äta hälsosamt är också viktigt, så att man får i sig alla vitaminer och mineraler som kroppen behöver och helst så lite onyttiga saker som möjligt. Menar inte att vi måste lämna bort alla våra begär och leva asketiskt 😉 Men brister på olika näringsämnen, för ensidig kost eller för mycket sötsaker sätter oss också ur balans och påverkar både kroppen och psyket negativt. Så utöver meditation och yoga behöver vi också ta hand om kroppen 😊
Men annars känner jag igen det här med att ha ett känsligt psyke och det är som du säger inte alltid lätt, men också det får oss att växa både andligt och mänskligt. Jag tror också att man kanske är lite mer benägen att välja en andlig väg om man har ett känsligt psyke. Var det inte så för Eckhart med, att han hade lidit av depressioner? Annars vet inte vad jag ska skriva mer just nu, har egentligen inget att tillägga. Håller helt med dig i vad du skriver 😊
Just det. Men ökad medvetenhet ökar också medvetenheten om vad vi stoppar i oss. Det får mig faktiskt att tänka på vad jag läste häromdagen. Det var en som skrev; *För mig var nyckeln meditation. Resten ordnades av sig självt* 😊 Att göra så gott man kan räcker alldeles utmärkt. Tack för att du berättar om Eckhart. Ja där ser man, så kan det också gå 😊 Ja titta gärna in igen, men jag kan inte lova att jag skriver så ofta. Det brukar gå i perioder för mig och sen behöver jag den rätta inspirationen. Men helt säkert skriver jag något på bloggen snart igen 😊
Du får förresten säga till om du tycker jag skriver eller kommenterar för mycket på din blogg eller nåt 🙄 men du verkar ju inte tycka så alls, men bara så du vet att det bara är att säga till i så fall... 🙂
Ja, det har du helt rätt i. Vissa saker (som faktiskt främst har varit att skriva saker på Internet) får min tankeverksamhet att öka ibland väldigt mycket, just då jag Inte skriver (just när jag skriver känns det dock oftast väldigt bra...). Det är inte att jag vill tänka, men det kan vara som slå på en lampknapp, eller en strömbrytare som startar tankarna. Det är inte alltid så, men mycket över lag. Jag får liksom välja lite vad jag gör och inte gör om jag vill ha ett lugnt sinne.
Kan tycka det är lite synd, men okej ändå, för jag gillar som sagt att uttrycka mig i text och dela med mig till andra på så sätt.
Men som du skriver, ganska precis som du skriver, har andligheten lärt mig att inte fästa mig vid mina tankar. Jag har blivit ganska bra på att bara låta de komma och gå. Men trots det, om tankarna rusar i 120 km/h, hehe så att säga, kan det fortfarande vara lite svårt att koppla av. Men det blir nog bättre med tiden tror jag. Det är bra råd du kommer med i alla fall 🙂
Snällt att jag får skriva hur mycket jag vill...Vill säga att du verkar vara väldigt bra på att lyssna.
/Niklas
Jo, det är ju så även då. Brukar även då bara låta tankarna gå förbi, även fast de rusar väldigt fort. Det kan till slut bli mer som ett surr, som att jag inte ens uppfattar vad tankarna säger. Och efter ett tag (om det är en timme eller några timmar) så kommer sinnet fram till något och tankarna lugnar ned sig eller nästan slutar komma.
Det funkar även rätt bra med känslor, eller känslomässig smärta (som Eckhart brukar kalla "smärtokroppen", eller "painbody" på engelska). Om en känslomässig smärta uppstår, eller vilken känsla som helst egentligen, brukar jag också bara låta känslan vara, komma och gå, utan att identifiera mig med den (som ett moln på himlen). Ibland smärtar det lite kortare, och ibland lite längre, men det lägger sig alltid. Det är som att man låter känslan/tankarna vara utan att agera eller reagera... Man bara observerar, eller är med känslan, ungefär som i meditationen.
Minns att jag läste/hörde för länge sen förresten att Osho sade att "hela livet kan vara en meditation"...kanske var det något sånt han menade (men det finns säkert en djupare sanning/mening med det också).
I alla fall, det som gjorde att jag inte kunde skriva på forum längre var att jag inte kunde sova på en hel natt efter att jag skrivit ett inlägg, och det blev problematiskt när jag jobbade (kämpigt med ett 12 timmars pass exempelvis, helt utan sömn). Men antar att det kan vara som du säger, som det blev för Eckhart, att det är just här under en sömnlös natt man "vaknar upp på riktigt", när ens sinne bara blir för mycket...så man ska inte avskärma sig från allt som genererar tankar eller smärta...men det ska väl vara en balansgång även här antar jag...så att det i alla fall funkar.🙂
(Vilka intressanta tankegångar detta genererade hehe, från oss båda...).
/Niklas
Ja, jag känner och har känt precis som du skriver att det har varit bättre att fokusera på andliga övningar, och kanske mer läsa böcker i ämnet, eller lyssna på en andlig lärare (Eckhart, för att nämna honom igen har alltid en lugnande effekt på mitt sinne), i stället för att fastna i tankar om foruminlägg och dylikt.
Det är ett jättebra förslag, att uppmärksamma nuet och det man gör i stället för att endast observera sina tankar osv.
Lustigt att du skriver något liknande, hörde idag på en yogakurs som jag går online (den är snart färdig för mig) att man inte ska försöka "komma ihåg" eller försöka vara i "det rena medvetandet" i sin aktivitet exempelvis, för det delar på sinnet. Utan när man är i aktivitet så ska man vara i aktiviteten. Vet inte om du menar något sånt (eller om du ens förstår det jag försöker förklara), men det låter som att du kanske menar något åt det hållet...?
Jag ska i alla fall ha det du skriver i åtanke nästa gång tankarna rusar iväg (att försöka fokusera på det jag gör för stunden), bra med lite "feedback", tack.
/Niklas
Jag förstår hur du menar tror jag.
Vet inte om det är samma sak, men när jag hört att man ska Försöka vara i nuet, eller lägga sin uppmärksamhet på sin kropp eller liknande, och jag har försökt, så har det inte alltid fungerat så bra. Jag kanske kan ha uppmärksamheten på en hand exempelvis, men inte hela kroppen samtidigt...och om jag försöker för mycket så kan jag få lite ont i huvudet, hehe.(men det kanske är något som kräver övning, vad vet jag)
Det har nog med uppmärksamheten att göra, som när jag slutade Försöka fokusera på mantrat i min meditation så började också meditationen gå mycket bättre.
Vet inte om det är samma sak, men kom att tänka på det. Det är så mycket egentligen som har med uppmärksamheten att göra, vad man lägger uppmärksamheten på, och inte, tycker jag... :-)
/Niklas
Jaså, konstigt att bloggen säger att det är stötande, det fanns ju inte ett spår av något sådant i ditt inlägg, som du säger. Men bra att det ordnades (och att du inte behövde skriva om allt igen).
Säg till om det blir ett bestående problem, så kan man säkert hitta andra sätt att kommunicera om man vill (som mail). Annars om det fortsätter fungera bra så är ju din blogg ett bra ställe att skriva.
Okej, då förstår jag. Ja, dessa datorer/program är inte så värst intelligenta ibland, he he. Men bra att du hittade en väg runt det i alla fall.
(men det kan ju vara bra så klart om någon verkligen skriver något stötande någon gång, att de blir spärrade...som inte du gjorde...)
/Niklas
Del 2. Nu hittade jag felet tror jag och postar resten av mitt svar här.
Sen ska vi inte glömma att vårt "Jag" som försöker att lägga sin uppmärksamhet på alla möjliga saker bara är en illusion. För mig har det hjälpt mycket när jag fastnat i mina försök att uppnå någonting, att fråga mig själv om det här "Jaget" som försöker en massa verkligen existerar och var det i så fall skulle finnas. Ju mer jag sen letar inom mig, ju mindre hittar jag ett och plötsligt finns där inte ens ett Jag längre som letar, för även den som letar är en illusion.
Egentligen ska ju meditation bara syfta på att hitta tillbaka till sin ursprungsform. Till det som vi redan är. Vi kan liksom inte med vårt illusoriska Jag uppnå någonting och inte kan vi med våra tankar eller med vår uppmärksamhet kontrollera någonting heller eller komma fram till någonting. För det är ju inte vi som tar fram sanningen, utan det är sanningen som träder fram när förståndet tystnat och när alla våra försök att uppnå någonting och bli någonting upphört. Först då kan det äkta Varandet träda fram och därför föredrar jag ord som "Se", "Iaktta" och "Acceptans" framför ord som "Försök". Det krävs liksom mer ansträngning av att Försöka göra något än när man bara Ser och låter allt bara vara som det är och accepterar att det kommer av sig själv när det kommer av sig själv 😊
Vi behöver alltså inte göra något mer än att låta allt vara som det är och bara iaktta det som händer och sker och det som befinner sig mitt framför oss och inom oss, utan att tänka några tankar kring det. Men det är också lättare sagt än gjort. Minns inte vem av dom upplysta som det var, som sa att det tog honom 40 år av meditation innan han insåg det 😊
Vad som också kan vara bra att tänka på, är att det sen inte heller är meningen att vi ska Försöka att inte fokusera, för även det kan bli till en liten fälla, om man Försöker att inte försöka eller fokusera 😊 Vi fastar så ju lätt i att försöka både det ena och det andra att det här också är möjligt, att försöken att inte försöka tar över hand. Vi har en tendens att bemöda oss för mycket när vi mediterar, men vårt bemödande kan verkligen inte hjälpa oss i meditation, så vi ska också sluta bemöda oss 😊 (Bara som ett litet tillägg till vad vi skrivit om här)
Och när vi gör andningsövningar ska vi inte göra dem med målet att bli upplyst eller med några andra mål i sinnet, utan helt enkelt bara för andningens skull. Resten kommer ju av sig själv 😊 Det är liksom vägen som är målet som de upplysta brukar säga och därför ska vi inte ha några mål. Att ha ett mål tar en bara bort från det som redan Är. Men det har du kanske också redan tänkt på 😊
Nu vet jag inte vilka andliga lärare du tänker på, men jag tänker genast på U.G. Krishnamurti som var kanske en av de största skeptikerna av alla till alla former av andliga övningar och som sa att man bara lurar sig själv om man tror att det finns någonting man kan uppnå och han sa till och med att man bara lurar sig själv om man tror att man kan bli upplyst och på sätt och vis har han ju helt rätt, för Jaget är bara en illusion som inte kan uppnå någonting eller bli upplyst. Men själv behövde han många år av meditation och yoga tills han gjorde erfarenheten för att komma till den insikten. Han gick på föredrag av J Krishnamurti och gjorde allt han kunde för att få svar på de stora livsfrågorna. Han började liksom själv på det andra planet, där man har mål och planer att sikta på, för att sen landa på planet där allt bara är som det är och där det inte finns någonting att uppnå.
Efter många års andligt praktiserande, när han var 49 år gammal, insåg han alltså att Jaget bara är en illusion och att Jaget inte kan bli upplyst och kunde erfara sin sanna natur, det som han kallade för människans allra naturligaste tillstånd. Det är det som jag själv kallar för upplysning. Här kan du läsa om du vill, under kapitel 5, om hans erfarenhet. https://people.well.com/user/jct/intro.html
Vad jag alltså vill säga, är att jag nog tror att de allra flesta andliga lärare som är skeptiska mot andliga övningar själva har hållit på med andliga övningar tills dom landat i erfarenheten och i insikten om att de inte leder någonstans och det är väl det här som ger inre frid, att göra dessa erfarenheter, att vi inte är vårt Jag, utan det gudomliga som redan är perfekt och som inte behöver uppnå någonting.
Kanske är det så att somliga som är skeptiska mot andliga övningar just blev upplysta när de hade praktiserat övningarna så länge att dom gav upp och strävande slutade, t.ex Osho. Så kanske meningen med andliga övningar är att man ska göra dem för att kunna ge upp. En annan variant som jag hört är att man kan jämföra andliga övningar med en dörr som öppnas inåt. Man måste först gå fram till dörren, men när man väl är framme måste man gå ett steg tillbaka för att kunna öppna den 😊
Vad som gäller din fråga om vilken slags meditation jag själv använder mig av, så vill jag bara säga att jag återkommer om det en annan gång. Men det kan ta ett tag tills det.
Ja det är det är jag menar, att de antagligen inte hade nåt denna insikt om de inte hade utövat andliga övningar först 😊 Sen tror jag inte att chansen är så stor att man kommer till insikt utan att ha lyssnat på andliga lärare och funderat i andliga banor och sysslat med andliga övningar, men även det kan ske och det tycker jag mig också ha läst om, att så har det skett för någon 😊 Man kan säga att det är sällsynt, men det händer ibland.
Men annars håller jag med dig om, att det inte behöver finns en motsättning i att bara vara den man Är, medan man gör andliga övningar. Det är nog bättre så skulle jag säga, att göra övningarna för övningarnas skull i stället för att sikta på att komma någonstans eller för att bli upplyst, men för många är det här inte så enkelt.
Ja jag återkommer, har bara lite annat att syssla med de kommande dagarna, så jag hinner inte skriva så mycket mer nu heller. Men som sagt återkommer jag 😊
Hej igen!
Vad som gäller mitt eget mediterande minns jag att du frågade mig samma fråga en gång på den andra sajten för flera år sedan 😊 Det är nu så länge sen att jag förstår att du kanske inte kommer ihåg det, men mitt svar är fortfarande ungefär detsamma. Då skrev jag, att jag egentligen inte mediterar efter en speciell teknik alls, dvs att jag sällan sätter mig ner för att meditera och att jag heller inte går efter ett visst schema. Men om man skulle vilja kalla det som jag gör för någonting så är det nog mindfulness man kommer närmast.
Det betyder att jag mediterar varje dag och hela tiden så gott jag kan genom att iaktta mig själv och genom att reflektera över saker som väcker olika känslor inom mig som rädslor, glädje, frustration och sorg osv. Då ser jag på hur mitt sinne fungerar och när en känsla kommer reflekterar jag över varifrån den kommer och varför den kommer och det gör jag överallt, var jag än befinner mig, oavsett om jag är hemma eller i affären, på jobb eller ute i naturen iakttar jag och observerar mig själv, men inte bara mig själv, utan även allt det andra som händer och sker här och nu försöker jag att iaktta så gott jag kan och även utan att tänka några tankar kring det, utan att bedöma det som vackert eller fult eller som behagligt eller obehagligt ovs. Så även när jag diskar, duschar eller ser på tv försöker jag att vara här och nu med min fulla uppmärksamhet på vad som händer och sker inom mig och utanför mig och ibland händer det att den inte dialogen tystas ner och jag hamnar i harmoni mitt medan jag ser på tv tex.
Men ibland sätter jag mig också ner och mediterar och då följer jag heller ingen speciell teknik, utan då iakttar jag också mina tankar, hur de kommer och går och hur de ibland försvinner helt 😊 Försöker alltså att bara acceptera verkligheten som den är och att ta emot ögonblicket som det kommer och utan att blanda mig i alltför mycket genom att bara vara så mycket här och nu som möjligt, i allt vad jag gör och i allt vad jag sysslar med. Det är vad man kan säga min "metod" 😊
Jag svarar dig på helgen, hoppas du har tålamod att vänta tills dess 😊
Det stämmer att jag har haft problem med ryggen, så om du vet det, har jag nog sagt det också, även om jag inte kommer ihåg just det 😊 Men så är det, att man inte kan komma ihåg allt och därför gör det inget att du frågar igen.
Sen vet jag inte hur jag ska svara på din fråga om kundaliniresningen så att det ska bli så rätt som möjligt, men det gör absolut inget att du frågar 😊
Jag ser det som så, att vi alla är födda upplysta för då hade vi ännu inget ego och inget förstånd och i takt med att vi utvecklade ett förstånd och ett ego har vi bildat en rökridå som döljer för oss vad vi till vår sanna natur är. Om vi lyckas att tysta ner förståndet och egot kan vi erfara detta igen. Det måste inte endast ske p.g.a. en kundaliniresning, utan kan också ske under en meditation eller helt spontant. Folk kallar detta upplysning, men i själva verket är vi alla upplysta förutom förståndet och egot som aldrig kan bli upplyst. Därför brukar "upplysta" personer aldrig säga att de är upplysta, för de vet att vi till vår sanna natur alla ändå redan är det och egot kan som sagt inte bli upplyst. Men så att du ska förstå vad jag menar, så är svaret på din fråga Ja. Det är en sådan erfarenhet som brukar kallas för en upplysningserfarenhet, som förstås kan ske på andra sätt också.
När kundalinin alltså nådde kronchakrat som jag skrev om här ovan så var det, det som hände, att rökridån drogs ner för en stund - egot och förståndet försvann och kvar fanns endast Gud - det rena medvetandet eller vad man vill kalla det för och jag visste att det här är vår sanna natur, vår allas verkligt verkliga natur. Det var som att vakna upp ur en dröm, så mycket verkligare än denna verklighet, så mycket klarare och tydligare och det är något som jag hade önskat att jag hade varit lite bättre på att förmedla, att vi inte är vår kropp och vårt förstånd utan det högsta gudomliga som finns 😊
Speciellt nu under corona tider när jag ser hur mycket rädslor det finns där ute och nu tänker jag inte på rädslan för viruset, för det är ju helt förståeligt, att många är rädda för att själva bli sjuka eller att dom är rädda om sina nära och kära, att de ska drabbas och bli svårt sjuka, utan jag tänker mer på andra rädslor som kommit upp till ytan under den här pandemin, som rädslor för regeringarna, rädslor för sataniska krafter som många tror att styr världen just nu och rädslor för att få chip implanterade med vaccinet som skulle göra folk till lydiga slavar osv. Det finns alltså så många rädslor där ute just nu, för att folk inte identifierar sig med sin sanna natur och sen söker dom tröst hos folk som vilseleder dem och som tar dem bara ännu längre bort från sin sanna natur och det finns liksom inget som jag kan göra åt det. Men hur som helst, hoppas jag att du fick svar på din fråga 😊
(Ps. Jag känner inte riktigt till hur den här bloggen fungerar än. Har tillsvidare bara gratisvarianten, men har förstått att man inte kan skriva hur många kommentarer som helst under ett blogginlägg. Vet dock inte hur många, så om det någon gång händer att det inte går att svara längre, så är det bara att svara under ett annat blogginlägg i stället, helst under något av dom som är högst uppe på sidan, så att jag helt säkert inte missar det. Bara så att du vet)
Se ett par steg högre upp, nu svarade jag dig där 😊
Hej!
Tack för din inre rese skildring. Kan *man* skriva så? Jag tror det.
/rore
Hej!
Javisst kan man kalla det för en inre rese skildring. Precis vad det är. Tack själv för att du läste 😊 /SM